Jag har alltid haft hund, köpte min första hund när jag var tolv år, nästan hundra år sen. Jag är ingen supermatte, inte alls, jag har bara min egna regler och de är att mina hundar alltid ska uppföra sig trevligt och inte skälla eller göra utfall mot andra hundar. Det är något jag alltid förväntat mig och hittills har jag lyckats, jag är själv ganska hundrädd och vill inte råka ut för hundar som skäller ilsket och rycker i kopplen när jag är ute och går. Nu har jag råkat ut för två spetsar som jag på långt håll såg att de var i attack läge, vilket inte husse alls uppfattade. Stigen vi gick på var tack och lov ganska bred så jag och min hund kunde gå långt ut på kanten. Husse hade fullt sjå att hålla sina hundar och mitt hjärta klappade ganska hårt.
Sen mötte vi en joggare med hund ett par dagar senare, hon hade ingen koll alls och hunden vräkte sig fram och slog i mina knän i försöket att ge sig på min Bella. Matte säger bara fy på dig och springer vidare och där står jag med hjärtat i halsgropen och tårarna rinnande. Det gjorde ont i mina knän och för en sekund hade jag sett bilden av min hund biten o blödande.
Idag möter vi en dam med två ganska stora hundar som på långt håll får syn på oss och genast börjar skälla och rycka. Då stannar hon och låter hundarna hållas med det tills vi har gått förbi, gissa om jag var rädd och förbannad. Det mest självklara hade väl varit att säga åt på skarpen och snabbt gå därifrån inte låta dem hållas och stå kvar.